Gumman Luna- Vad smyger ni här för? Rösten var barsk men polisen såg inte direkt ovänlig ut.- Letar efter Tussi och Ticko om du vill veta´t. Oskar slet sig loss så häftigt att baskern for ner över ögonen på honom. Polisen log. - Och vilka är Tussi och Ticko då? frågade han. - En katt och en hund, sa Tim. Sedan berättade han alltsammans för polisen. Han utelämnade inte ens haschförsäljningen vid skolan, som han starkt misstänkte Kråkskrämman för. Konstapeln såg fundersam ut. - Det var som tusan, sa han. Kan jag få era namn. Han tog upp anteckningsbok och penna och kastade ned några rader. - Själv heter jag Lindskog, sa han och såg upp. Roger Lindskog, om jag kan vara till hjälp nå´n gång. - Men glöm den här kåken, tillade han. Här bor bara gamla Luna. Hit vågar sej ingen människa. Inte ens såna där. Han skrattade till, gjorde honnör och gick. Oskar sög ljudligt i tänderna. - Vad gör vi nu? sa han. Åker hem, va? Tim svarade inte, såg bara tankfullt upp mot huset. Varför hade Kråkskrämman lämnat den här adressen tro? Och vem var gumman Luna? Dit vågar sig ingen människa, hade polisen sagt. Varför det då? Bets hon kanske? Han såg på Oskar. - Jag har lust att kolla lite hos den där Luna, sa han. Tror du vi törs? - Jag törs, sa Oskar. Gnisslandet då de öppnade grinden kom Tims hjärta att banka. Hukande smög de sig upp mot huset, förbi igenvuxna rabatter och knotiga äppelträd. Överallt låg rutten fallfrukt, så smetig och hal att de flera gånger var nära att slinta omkull på den. Dörren var låst men försedd med portklapp. En stor svart sak utformad som ett lejonhuvud med järnring i nosen. Tim tvekade, så dunkade han till. Det ekade ihåligt genom kåken. Tystnaden som följde var spänd och kuslig. Så hördes plötsligt ljudet av en dörr som öppnades någonstans där uppe. Sedan blev det alldeles tyst igen. Var tanten döv tro, eller släppte hon bara inte in någon? - Flytta på dej så ska du få se på gnistor! Oskar klämde till med järnringen så det skrällde. Men ingen människa uppenbarade sig. Huset låg dött som en gravkammare. Kanske var det bäst att lägga av och sticka hem? Tim tog några steg bakåt och såg upp mot fönstret. Jo, det lyste fortfarande bakom gardinen. En plötslig impuls fick honom att svänga runt hörnet och kika in genom tamburfönstret. Han blev förvånad för det var inte alls så svart där inne som han trott. Upplyst av ett flämtande ljussken skymtade trappan mot övervåningen. Det tycktes som om ljuset kom uppifrån. Tim kupade händerna och tryckte ansiktet mot rutan för att se bättre. Skenet var starkare nu. Det glimmade i ledstången, fladdrade över trappstegen och kom glidande skuggor att svepa över väggar och tak. Tim kände hjärtat hoppa till då han plötsligt såg någon komma smygande nedför trappan! Fötter i filttofflor. En svart fotsid klänning. Så uppenbarade sig en ådrig hand med en tänd fotogenlykta. En arm, en axel och profilen av en mager kvinna med skarpskurna drag. Hennes ansikte var blekt, håret grått och tovigt. Och ögat, som Tim såg så här från sidan, tycktes enormt stort och svart som ett kol. Förskräckt steg han bakåt, snubblade och föll på rygg i en buske och fick en iskall dusch från blad och kvistar och nedrasade vinbär. Huttrande kravlade han sig upp. Gumman hade redan öppnat och han såg Oskar stå där. Ljuset från gummans lykta for över hans ansikte. Gumman stirrade ut över trädgården. - Säj till din kamrat att komma fram, sa hon. Rösten var egendomligt klar och passade inte ihop med hennes häxaktiga utseende. Tim steg fram i ljuset. Hur visste hon att dom var två? Inte kunde hon ha sett honom i alla fall, det var han nästan säker på. Men troligen måste hon väl ha hört då han dråsat på skallen förstås? - Så talade stjärnorna sanning också i dag, mumlade hon. Två små gossar, sa de. Just så ja... Hon nickade tyst. Så såg hon upp och lyste på deras ansikten. - Jag har väntat er hela dagen. Overklig, som klippt ur en gammal saga, stod hon där på trappan i svart klänning med spetskrås i halsen och såg på dem. - Stig på så jag får höra ert ärende. Pojkarna stirrade på varandra. Hennes ord gjorde dem omtumlade. Visste hon att dom skulle komma? Vem hade sagt något? Kråkskrämman? Tim kände en stigande oro. Vad var det för mystisk gammal kärring? Tordes man gå med henne in tro? Han ryste till, för hon liknade på pricken den där gengångaren som käkade ungar, som han sett på video en gång. Men Oskar verkade inte rädd. Han klev på som om det var den naturligaste sak i världen. Obehaglig till mods följde Tim efter. Det pirrade till när han hörde gumman låsa igen dörren bakom dem. |
