Ansiktet i ruckletTina och Martin stirrade misstroget på Tobbe.- Det finns väl inga riktiga monster heller, sa Martin. Inte vad jag vet i alla fall... - Bara på video och sånt, fyllde Tina i. - Jo, för det finns det visst! utropade Tobbe och stampade med foten. Om ni bara visste hur dom såg ut. Den ena hade svarta kläder och var kolsvart i ansiktet. Ingen näsa hade han heller. Bara två blanka ögon... - Den andre då? frågade Martin andlöst. Tobbes ögon smalnade ännu mer. - Han hade röda ögon, som lyste och munnen var ett stort svart hål! Martin blev kritvit i ansiktet. - Morsning! sa han och försökte låta tuff. Lysande ögon? Det är ju så man kan smälla av! Eller vad säjer du Tina? Tina gjorde en grimas och ruskade på huvudet. Tobbe kände sig med ens så ledsen och trött på alltihop att han hade god lust att vända och åka hem igen. Det räckte tydligen inte med att nästan bli påkörd utan man skulle dras med dom där också! Två knäppskallar, som bara ljög om allting. - Låt bli att tro´t då! fräste han och kände att tårarna ville komma. Trumpet rättade han till glasögonen och drog upp cykeln ur diket. Barnen var ovanligt tysta när de fortsatte sin avbrutna färd. Tobbe tänkte för sin del inte säga ett ord till åt "knäppskallarna", i alla fall inte förrän de blivit lite snällare... De svängde upp i allén där knotiga ekar kastade djupa skuggor över vägen. Inte en levande själ syntes till. Ändå kom en oförklarlig rädsla smygande över barnen. - Där är det, sa Martin. Han pekade upp mot något vitt, som skymtade bakom den vildvuxna grönskan. Barnen ställde cyklarna i dikeskanten och smög sig upp mot slottet. De följde en halvt igenvuxen sandgång där de här och var måste ta omvägar förbi omkullfallna träd. Kusliga gamla träd med barklösa kvistar, som liknade spretande skelettfingrar. På borggårdens långsidor låg flygelbyggnaderna halvt i ruiner, med sina kolsvarta stirrande fönsterluckor. Plötsligt hördes några hesa skrin! Tobbe grep förskräckt Martin i armen. - Äsch, det var ju bara fåglar, utbrast Martin och såg mot kajflocken, som lyfte från ett av taken. Men rösten darrade och kinderna var kritvita. Och för att vara en tuff storebror lät Martin sannerligen ovanligt rädd! Det fallfärdiga slottet utgjorde en kuslig anblick. Stort och hotfullt reste det sig mot skyn. Väldiga sjok av vit puts hade rasat ner och på bottenvåningen var fönstren förbommade med masonit. "FÖRBJUDET TILLTRÄDE!" stod det på en gul skylt, som spikats upp på slottsporten. Men i ett av fönstren var ett hål uppbrutet i masoniten. Barnen gick fram till det uppbrutna fönstret och kikade in. Det rådde halvskymning där inne. På väggarna och i det höga taket hängde målarfärgen i flagor. Golvet var täckt med massor av skräp. - Fyskrutt, för att bo här, viskade Tobbe. - Var det här som Jenny gick in? undrade Martin. - Nej, det var från baksidan, sa Tobbe. Kom så sticker vi dit. - Kolla! utbrast Martin när de drog iväg runt slottet. Han stannade och pekade på ett gammalt hus ett stycke bort. Hela taket hade brustit och såg ut att kunna störta ned när som helst. - För där är det nog också spöken, sa Tobbe ängsligt. - Pss, väste Tina. Jag såg nåt där inne! Hon pekade på ett av fönstren på rucklet. - Vad var´e? viskade Martin. Tina svalde. - Jag vet inte. Men det såg ut som om nån stod där inne och glodde på oss! |
