Utdrag ur kapitlet: En osynlig förföljarePia är 12 år. Pia är inte rädd. I vanliga fall är hon faktiskt ganska tuff. Kanske har dagens upplevelser gjort henne så här? Det finns inget farligt! Gå bara lugnt som på dagen. Sjung och vissla som på dagen. Nej, inga ljud! I alla fall finns det inget farligt. Det finns bara hon, Pia, som går för att träffa en pojke med rött hår och ett långt ärr över kinden. Hon stannar och vänder sig snabbt om, men hon ser honom inte. Kanske är han redan där? Kanske kommer han en annan väg? Kanske kommer han inte alls? Hon börjar småspringa. Säkert hade hon sprungit fortare om hon sett hur något lösgjort sig ur snåret bakom henne och nu kommer smygande efter!Plötsligt börjar kullarna i hagen röra sig! En efter en rör de sig. Hon har väckt korna som nu klafsar fram mot staketet hon måste igenom. Som en grå massa står de där med glimmande stora ögon och kolsvarta mular. Hon välkomnar dem nästan, för kornas närvaro tvingar rädslan på flykt. Konstigt ändå att de inte har dragit sig undan längre för natten? De buffar mot henne. Nyfiket. Hungrigt. Kornas värme. Kornas lukt. Hornen. Svansar som slänger. En fuktig mule mot hennes hand. De väntar att hon skall riva gräs åt dem, som hon brukar. Men det är natt och hon är på väg till ett möte. Hon stryker en ko över pannan. - I morgon får ni gräs. Jag har inte tid nu. Hon lyfter av ståltrådsringen och öppnar grinden. Sedan snabbt in och stänga till så ingen ko smiter ut. Skocken skyggar undan. Lite pirrigt ändå när hon känner dem i ryggen. Men hon är inte rädd. Korna är snälla, bara nyfiket närgångna. Hon skyndar fram till fållan, slingrar sig igenom och ut på andra sidan. Stigen mot ödetorpet är halvt igenväxt. Men hon vet var den går, förbi hagtornssnårets drakhuvud, och in bland alarna. Korna står kvar vid taggtråden och väntar förgäves. Men hon kommer inte tillbaka. De ser henne bara försvinna bland träden. Hon hör koskocken röra sig. En fågel skriar från sjön. Sankmarkens kyla slår emot henne. Hon rycker till och stannar. Någon smyger bakom henne! Ljudet av en fot som långsamt sätts ner bland frasande ormbunkar. Eller är det ett djur? Eller SKUGGAN?! Plötsligt är skräcken där, värre än någonsin! Besinningslöst rusar hon mot ödehuset. Kvistar snärtar hennes kinder. Som klor rispar taggbuskar hennes bara armar och ben och hugger tag i kläderna! Om hon ändå hade tagit jeans istället för de ynkliga shortsen. Hon sliter sig loss och springer. Rakt in bland de bleka stammarna springer hon, medan träden viskar och hon känner Spökskuggan i hälarna! |
