Gluggen går i skolanGissa vilken skola som är brun med svart tak och har en skolgård med grus där det växer stora tallar?Vet du inte det? Då vet du väl inte ens att det finns en röd matbespisning där? Men det gör det. För om man går ut på skoltrappan och tar trettiosju jättesteg åt höger så kommer man dit. Men det är inte värt att försöka gå in i köket och tigga smörgåsar, för då skriker mattanterna att man får vänta till lunch och smäller igen dörren så man kan få näsan i kläm! Det är sant, för det har Oskar sagt. Just det! Då kanske du äntligen förstår att det är Fannaskolan, där Gluggen och Oskar går! Fast Oskar är förstås redan ”andraplättare” och går i tvåan medan Gluggen nyss har börjat i skolan och är en ”förstaplättare”. Nästan alla klasskamraterna kände Gluggen redan igen när han började. Till exempel Kennet, Joppa och Söta Barbro. Och Lill-Sven förstås! Honom är det synd om. Inte kan han räkna heller. Gluggen tycker också att räkning är svårt. Det kan man se i räknehäftet där han suddat så det blivit kolsvarta fläckar. Man kan nästan tro att det är en sotare som skrivit i den boken. Men det är bara radergummits fel. För det har varit krig i världen så inte gummibåtarna kunde komma till Sverige. Och då gjorde man rader av nånting annat. Fast de ser ut som riktiga suddgummin fungerar de inte alls! Gluggens lärarinna heter fröken Enlund och är nästan lik Gluggens mormor. Fast fröken tjatar mycket mera och säger att Gluggen absolut måste försöka lära sig räkna. Men fast han försöker så mycket han kan blir det fel stup i ett, och han suddar så det nästan går hål i boken. Som tur är finns det fler som inte räknar så bra. Kennet till exempel. Och Lill-Sven ska man inte tala om! - Kan Sven säja vad 1+1 blir? frågar fröken en dag. Då rodnar Lill-Sven och biter på pennan, som han ofta gör och ser mycket fundersam ut. - Tre, säger han försiktigt. Men när fröken skakar på huvudet blir han alldeles vimsig och säger: Sju, va? Då är det synd om Lill-Sven, för hela klassen fnissar, och fröken ser strängt på honom. Hon sitter där stor och barsk i katedern och ser rakt igenom honom med sina svarta mormorsögon, en lång stund, till Lill-Sven krymper ihop som en liten äppelskrutt och håller på att dö. Inte så att fröken är direkt elak mot Lill-Sven, hon vet bara inte hur i himlens namn hon ska kunna lära honom räkna. - Låt mej ta ett exempel, säger hon till sist. Om vi tänker oss att Sven får en krona av mamma och femtio öre av sin morfar, hur mycket pengar har Sven då? Lill-Sven sitter alldeles tyst och ser mycket tankfull ut. Till sist viskar han: - Jag har ingen morfar. Då fnissas det ännu värre. Och Per, som mest kallas Peppe och är klassens busigaste, vrider sig av skratt. - Hörde ni, skriker han. Grabben är ju knäpp i kolan! Fröken ser arg ut och smäller till med pekpinnen för att få tyst. - Morfar? Vad menar Sven? - Att morfar är död, viskar Lill-Sven. Först tror fröken att han försöker driva med henne, men när hon ser hur nervöst han blinkar lugnar hon sig. - Låt mej ta ett nytt exempel, säger hon vänligt. Om Sven köper en sjuttioöres limpa, hur mycket ska då Sven betala? Lill-Sven sitter tyst en lång stund och biter på pennan. Så skakar han på huvudet. - Jag vet inte, viskar han. Jag har aldrig köpt nån. - Aldrig köpt nån! Aldrig köpt nån! Peppe flabbar så saliven stänker ur munnen. Fröken ser alldeles uppgiven ut. Men Gluggen förstår nog hur det ligger till. Att Lill-Sven inte kan svara för att han är så nervös. Förresten har han säkert aldrig fått nån krona och inte köpt nån limpa heller. Varken i Konsum eller Hushållsmagasinet, för Lill-Svens familj är lusfattig. Du skulle se såna kläder Lill-Sven har. Lappade precis överallt! Därför skrattar inte Gluggen, som ju dessutom är kompis med Lill-Sven. Joppa och Kennet skrattar inte heller. Men Peppe skrattar desto mer! Som en galning skrattar han och det gör Gluggen ursinnig. Peppe är då en riktig skitstövel! Den värsta ungen i världen är han. Fick Gluggen bestämma skulle Peppe aldrig i livet få gå i hans klass. Det bästa vore om han inte ens fick gå i Fannaskolan, så man slapp se honom. Så tänker Gluggen och är så arg så arg när han stirrar på Peppe, som bara sitter där och gapskrattar åt Lill-Sven, fast han är tusen gånger dummare själv. Därför tycker Gluggen det är lagom åt honom när fröken ryter att Peppe ska vara tyst. Och sen, när Peppe skall räkna ut 3+2 på svarta tavlan och plitar dit en stor ful 9:a, ja, då jublar det i Gluggen. Ända till han själv ska lägga ihop 7+4 och får det till 13! Då är skrattet där igen, och han blir röd om öronen när han hör Söta-Barbro fnissa. Söta Barbro som han brukar ha sällskap med hem från skolan. Nu fylls klassrummet med hennes ljusa skratt. Gluggen känner sig alldeles darrig. För tänk om han fortsätter att räkna så här dåligt och hamnar i hjälpklass? Hjälpisarna som håller till på övervåningen och är för dumma för att gå i en vanlig klass. Himmel om han skulle bli så dum! Fast egentligen är de kanske inte så dumma? Lasse till exempel, hjälpisgrabben som Gluggen leker med ibland, han är inte alls dum. Astman är det. Den rysliga astman som gör att han inte kan sova. Varje natt måste han sitta vaken i sängen med två kuddar bakom ryggen och pipandas. Annars dör han! Har man det så kan man inte ens lära sig vad ett plus ett blir! Det vet Gluggen, för ibland drömmer han mardrömmar eller ligger länge och funderar innan han somnar, och då känns det alldeles ihåligt i skallen på morgonen. |
