Kapitel 2 Pia dök in i tältet. - Vakna Per! Jag har sett ett monster! - Vad är det? Han blinkade yrvaket. Vad skriker du för? - Monstret, hör du väl! Jag törs inte sova här! - Lägg av! Släck lampan och lägg dej. Pia slet åt sig filt och kudde. Med sängkläderna och Snurran i famnen störtade hon ut. Nyckeln då? Var hade hon den? Tänk om nån stod bakom henne? Hon vågade inte se efter. Äntligen fann hon nyckeln och låste darrande upp. Den kvava stugvärmen slog emot henne. Snabbt drog hon igen dörren och låste med dubbla slag. Alldeles stirrig sprang hon sedan runt och tände varenda lampa i huset. Till och med de små fönsterlamporna tände hon. Så drog hon ned rullgardinerna och slog på radion. Musiken och ljuset gjorde henne lugnare. Men när hon lagt sig och det åter blev tyst och mörkt kom skräcken tillbaka. Plötsligt damp något ned på hennes bröst! Något som rörde sig!! Med ett skrik knuffade hon iväg det. En liten välbekant hårig kropp. En jamning. Hon blev alldeles ifrån sig. - Förlåt lilla Snurran. Ångerfull smekte hon den magra ryggen. Förlåt, matte är så... Hon avbröt sig. Var det någon i köket? Nu hörde hon det igen - ljudet av fotsteg! Pia flämtade till och stirrade på dörren. Förfärad stirrade hon på den. Tills hon med ens förstod att det var Per! Per förstås, som blivit rädd och kommit efter! Hon öppnade munnen för att ropa på honom, då hon plötsligt kom att tänka på nyckeln. Tanken slog ned som en blixt: Att dörren var låst från insidan och att Per inte hade nån nyckel! Herregud, då var det inte Per! Då var det...? Med skenande hjärta drog hon katten intill sig. Det var tyst i köket nu. Ändå fanns någon där. Hon visste det! Åter såg hon ansiktet framför sig - förvridet och hemskt. Men den flämtande andhämtningen var hennes egen, och det raspande ljudet var Snurran, som klöste för att komma loss. Medan träden susade, viskade och tisslade utanför fönstret, och natten djupnade och lade en kylig svepning över nejden. Pia var kallsvettig. Blickstilla låg hon med ögonen fastnaglade vid dörrhandtaget. Ur dunklet glimmade det - gult som ett rovdjursöga. Nu rörde det sig! En våg av fasa sköljde över henne. Vettskrämd blundade hon. Åter hördes fotstegen. Nu kom det! Monstret! Lutade sig över sängen och... Gode Gud!! Men inget hände, och till slut vågade hon faktiskt öppna ögonen. Dörren var stängd och rummet fortfarande tomt. Hade inbillningen spelat henne ett spratt? Eller ljuset? Det svaga ljuset från gardinspringan... Hur länge hon låg där, med bankande hjärta, denna hemska natt, fick hon aldrig klart för sig. Det var som en oändlig mardröm bara. Tills hon äntligen hörde mamma komma och riktigt flög henne till mötes. - Jag har sett ett monster! Darrig kastade hon sig i mammas famn. - Pia då. Mamma smekte henne över håret. Tydligen hade någon mer kommit in, för sedan sa hon: Pia drömmer mardrömmar ibland. Hon är i sån känslig ålder. - Jag har inte drömt! Pia skrek det rakt i ansiktet på henne. - Sätt dej Nisse, sa mamma. Hon lugnar sig snart. Pia stirrade på mammas sällskap; en tjock tunnhårig karl med svettigt ansikte. Han hade joggingbrallor och en T-shirt som det stod ABSOLUT VODKA på. Hur kunde hon släpa hem en sån där? Pia kände att hon redan avskydde honom. - Kaffet då? sa tjockisen. Pia brast i gråt. Det tog en lång stund innan hon kunde ta sig samman och berätta. Men då forsade orden ur henne. - Det måste ha varit TV-filmen, sa mamma. Barn borde inte... Se så, kryp i säng nu så får du godnattkramen. - Fattar du noll?! Pia stirrade mamma i ögonen. Tjockisen som hette Nisse grep henne i axeln och röt: - Sluta gapa unge! Pia kände hans svettlukt och plufsiga ansikte inpå sig. - Släpp, skrek hon. Rör mej inte! - Jag har huvudvärk, sa han och släppte henne. Gå och lägg dej unge. Hon gav honom en ljungande blick. Vad skulle den där idioten här och göra? Hon stampade med foten. - Du är dum, skrek hon åt mamma och störtade in i vardagsrummet och sjönk snyftande ihop på soffan. Hela hennes inre var i uppror. En enda salig röra av alla möjliga känslor. Förtvivlad var hon, och urförbannad! Och plötsligt mindes hon TV-filmen härom kvällen. Den som handlat om Askungen. Precis så här måste Askungen ha känt sig, när alla bara höll ihop mot henne. Inte för att mamma och Per var elaka. Men tjatet om att hon fantiserade. Åh, det gjorde henne galen. Inte bara det förresten. Mamma höll nåt hemligt för henne också. En hemlighet, som hon vakade som en hök över. Fast det erkände hon inte. Men Pia hade minsann både ögon och öron. Mamma skulle inte inbilla sej nåt. Det värkte i mellangärdet. Hon försjönk i grubblerier, och fast ögonen var riktade mot fönstret såg hon inget. Därför märkte hon inte heller skuggan. En flaxande skugga, som rörde sig ned mot bryggan, upplöstes och försvann bland de andra skuggorna... |
