MS Vålnaden- Kolla! En abborre till! Tralla-lalla-la. Nu har jag fått både dom största och dom flesta!Tobbe stod på knä i fören av kanadensaren och metade, medan Martin satt på mittoften stirrande på sitt orörliga flöte. Fiskelyckan hade varit skral. Inte en gädda, fast de kastat runt vassarna ända sedan morgonen. På grynnan där de nu låg hade Tobbe för all del dragit upp några skapliga abborrar. Men Martin såg deppig ut. Nästan lika deppig som hans ynkliga fångst: Några mörtkrakar som med nackarna knäckta låg hoptorkade på durken. - Flytta er glin! Här ska vi fiska! Den ilskna uppmaningen kom från en stor vräkig motorbåt som just dånat in över grundet med sådan fart att kanadensaren nästan stjälpte i de höga svallvågorna. Bakom vindrutan syntes gaphalsen själv, eller åtminstone hans vresigt knallröda ansikte. De klotrunda, ljusblå ögonen skulle ha fått ett lejon att darra. Och den stora borstiga mustaschen fladdrade. Men håret fladdrade inte. Som hoptrasslad spagetti såg det ut, och var förmodligen lika skräckslaget för en kam, som vissa barns öron är för tvål och vatten. Personen, som satt i aktern, tycktes för sin del inte ens kunna stava till ordet hygien. Åtminstone var han alldeles kolsvart i synen. Om det nu inte bara var skuggan förstås, från den stora slokhatten, som satt nedtryckt i pannan. Men att håret, som stack fram vid öronen såg ut som det gjorde, kunde omöjligt vara skuggans fel. Snarare gammal fasttorkad spray, som aldrig blivit urtvättad. - Just det, sa han med slokhatten. Flytta er bara. Innan vissa små överraskningar kommer att ske. Rösten var så skrovlig att Martin rös. Tobbe såg däremot mera arg än rädd ut. - Vaddå flytta? Han stirrade på mannen. Vet du inte en sak? Att det är fritt fiske i Mälaren! Visst är det, Martin? - Jo... Martin svalde. Förresten, det har ju till och med stått i tidningen. - Feltryck! Han med mustaschen reste sig tvärt och grabbade tag i relingen. Han var rätt tjock och påminde om en retad flodhäst. Om man nu kan tänka sig en sådan med mustascher förstås? Det här är vårat privata fiskegrund, snäste han. Här får bara vi vara! - Just det, raspade Slokhatten. Bara vi. Hela rubbet är vårat. Både vattnet och firrarna... Slokhatten tvärtystnade... Och gröna käppen! Vem i glödheta har lovat er att göra fast i den? Skulle man behöva flytta för såna där? Pojkarna var upprörda. Vad var det för dårar egentligen? PLUMS! Ett stort skeddrag fullsmockat med krokar slog ned strax intill relingen, hakade fast vid Tobbes rev och och slet av den! - Fint! Vilket kap va! - Vad tar du dej till! skrek Tobbe. Lämna tillbaks alltihop innan... Passa dej gubbe! Jag bara varnar dej!! Från Slokhatten kom ett flatskratt, så ökentort att det tycktes damma ur gapet på honom. - Grabben är ju festlig, raspade han. Nu är det min tur. Därmed skickade han iväg en wobbler stor som en krokodilunge åt Martins håll. Men Slokhatten var tydligen en dålig kastare, för plötsligt tvärstannade wobblern och snärtade tillbaka in över motorbåten igen. Sekunden därpå ljöd ett skrik och tjockisen flög i vädret som om han fått en hel getingsvärm i baken. Vilket han inte alls hade. Det var bara Slokhattens drag, som råkat fastna i den svagt morotsfärgade mustaschen! Tydligen riktigt ordentligt också, för Tjockisen skrek som en galning. - Aj, aj! Sluta dra då! Idiot! - Jag drar inte! Se dej för istället. Du trampar ju sönder hela fiskelådan, fårskalle! - Fårskalle för dej! Aj, aj! Jag skiter i fiskelådan! Ta bort den, säjer jag! Innan hela läppen flyger av! Tjockisen brakade iväg mot Slokhattens håll och det hördes hur saker och ting krossades under skorna på honom. - Okej, okej. Var inte så ilsken bara. Det är ju ditt eget fel. Gå omkring med en sån där... Slokhatten gjorde en irriterad gest... En sån där trasselsudd som allting bara fastnar i! - Retas inte, skrek Tjockisen. Förresten sitter den inte där, utan rakt igenom läppen! Tobbe och Martin hade gjort loss nu, men ännu då de paddlade iväg hörde de hur männen skrek i munnen på varandra. De gormade och skrek så det ekade över sjön. Tobbe vred på huvudet och såg dem stå ansikte mot ansikte. Nu tog Slokhatten tag i mustaschen. Han tänkte tydligen dra loss kroken, för i handen blänkte en stor tång. Så drog Slokhatten till. Ett genomträngande tjut hördes och plötsligt grabbade männen tag i varandra. Tjockisen var troligen starkast, för nu vacklade Slokhatten till. Bägge for i sjön! Det sista som syntes av dem var några sprattlande ben, och hur de sedan slokörat kravlade sig ombord via en badstege i aktern. - Fyskrutt vilka dummingar. Hela reven tog dom och... Tobbe fnissade plötsligt till... Fast dom var ju faktiskt roliga. Ena riktiga knasbollar, som Helan och Halvan ungefär. - Reservkrokar och rev har vi i tältet, sa Martin. Flöten med. Efter vad jag har för mej i alla fall. - Dom kan gärna behålla sina gamla firrar, muttrade Tobbe. Jag tycker bättre om korv! Så lade han ifrån sig paddeln och började slänga fångsten över bord. - Kolla! Martin pekade. En gråspräcklig måsunge hade tagit en av mörtarna och flög nu iväg, vildsint jagad av en vuxen mås, som försökte ta bytet ifrån den. Snart nog hade den lyckats också. - Fyskrutt vilken dumming. Här! Skynda dej då din krake! Tobbe slängde en ny mört. Men innan måsungen hunnit fullfölja sin klumpiga dykning, slukades fisken mitt för näbben på den. - Det är ju så orättvist att man kan smälla av, grymtade Martin. Tobbe slog till med paddeln. - Man borde skicka nåt hårt i nyllet på såna där. Men kolla Martin. Den har ju tagit en ny fisk! Mycket riktigt, måsungen hade dykt och flög nu iväg med något glittrande i näbben. Den här gången tycktes den få vara ifred med sin godbit, för den större måsen gjorde inget försök att ta den. Men vad nu då? Måsungen släppte oväntat ifrån sig bytet, som singlade tillbaka igen. - Såg du, sa Martin. Vilken konstig... förresten, det där var ingen fisk. Inte vad jag tror i alla fall. - Vad var'e då, sa Tobbe. Vi sticker och kollar! Martin bromsade med paddeln och plockade upp ett litet föremål ur vattnet. - Tuggummi, sa han. Ett helt paket. Nästan oöppnat... Han avbröts av att Tobbe dök ned som en hök över honom. - Det där då, Martin! Ser du inte att det blänker? Martin fick fatt i en tejpbit på tuggummipaketet och slet bort den. Något blankt föll ned på handflatan. - Er'e en slant? Med hoprynkade ögonbryn stirrade Tobbe på den lilla tingesten i Martins hand. En silverberlock var det. Någon slags identitetsbricka. Tydlige hade den fått sig en skaplig smäll, för både namn och födelsenummer var nästan utplånade. - Gård nånting, sa Martin. Och så tycker jag det börjar på S eller L möjligen. - Baksidan då? Martin vände på berlocken och höll den tätt intill ögonen. - En bild av en lastbåt. Vänta, det står ett namn i fören... Äsch, det är visst också oläsligt... Kan du, Tobbe? Tobbe kisade genom glasögonen. - Ser inte ens att det står nåt. - Vänta, få låna brillorna. Martin tog glasögonen. De var ganska tjocka och han höll dem framför sig som förstoringsglas. M S, stavade han. V - Å - L... Låt bli att skymma då! Han vinklade berlocken så att solen träffade dess mattbuckliga yta. L - N - A - D - E - N. Vålnaden! Vålnaden, upprepade han fundersamt. Vilket mysko namn... Och kolla här då! Martin pekade på en fläck på berlocken. Blod, sa han. Ser du, Tobbe? |
