Murvelman och spökgrottans hemlighet
|
 |
Utdrag ur kapitlet: Var är Murvelman?Det hände inte ofta att Murvelman kände sig osäker. Nej, han tillhörde sannerligen inte dem som gav upp i första taget. Men när han kände rycket i linan blev han villrådig. Mycket villrådig. Han visste att han aldrig skulle hinna krypa tillbaks om det nu var som han misstänkte; att bovarna var på väg upp mot grottan! Framåt var heller inte att tänka på om han inte ville störta huvudstupa ned i det väldiga schaktet. Och att ligga kvar var detsamma som att bli övermannad bakifrån. Gången var ju så smal att han omöjligt kunde vrida sig runt.
Han sträckte sig försiktigt framåt över schaktkanten och lät fingrarna treva nedåt efter den skrovliga fuktdrypande väggen. Här fanns inget att hålla sig i. Han petade iväg en liten sten framför sig och lyssnade spänt. Stenen studsade till mot något utskjutande parti, därefter dröjde det en god stund innan den med ett knappt hörbart ljud nådde botten. Han rös till. Man måste nog vara fladdermus om man skulle våga sig ner där. I samma ögonblick kom en hel svärm av de små håriga djuren farande. Han kände fläkten från snabba vingar när de passerade och flaxade ut över avgrunden. Han förstod vad det betydde: Någon hade åter stört deras sömn. Någon var på väg efter honom!
|